Man kan nästa ta i tystnaden. Endast regndropparna som knäpper mot bergenians
tjocka bladytor är det som hörs. Färgerna är också borta.
Men det är mjukt och det är varmt, och så stilla i diset.
Sommarens sista dag.
KOTKA...
Det finns en del städer i Finland som jag aldrig besökt, eller som
jag inte ens skulle få för mig att besöka utan en orsak.
Städer som blir liksom stumma och anonyma på något vis.
Kotka är för mig en sådan stad.
Men det kom sig att min barndoms ungdomsförening, som jag återförenat mig med
som återflyttare, hade en sommarutfärd till Kotka i år.
Jag hade hört att det skulle finnas fina parker där, men det var nu sen också nästan allt...
Ganska skoj när det sedan blir en riktigt positiv överraskning.
Vi startade på morgonen (ja, jaminsann - med buss - på riktigt föreningsutfärdsvis :)).
Kaffe med lite saltigt fick vi på Kapellet i Lovisa.
När vi sedan kom till Kotka besökte vi Maritimcentret Vellamo vilket också var en
glad överraskning. Ett museum som man galant kunde få ett par timmar att gå.
(Bland annat finns där ett fantastiskt "sänka skepp-spel".
Bara för att se det - åk dit.)
Nu var ju tiden lite på kort - det är ibland så med gruppresor - varför jag
oftast föredrar att åka själv - men fördelarna är ju trevligt sällskap.
men det kan nog hända att jag tar mig, mig själv och jag med mig och åker
pånytt dit en sväng. Hittade ett annat ställe i närheten som också kunde besökas.
Men det som kanske ändå på sitt sätt var huvudmålet med utfärden var
Sapokka-parken i Kotka.
Sapokka kommer från ryskans sapog vilket betyder stövel och havsviken har
precis en form av just en stövel. Lite som Italien - ja, fast tvärtom.
När nuvarande stradsträdgårdsmästaren Heikki Laaksonen fick jobbet levde vi slutet
av 1980-talet. Området här var vildvuxet, man hade till och med planer på att
fylla hela området - så illa var det. Vattnet var sunkigt och till och med marken luktade illa.
Det skulle visa sig bli ett enormt projekt att göra park av det nedgångna området.
År 1987 godkändes planerna och 1990 startades anläggandet av
parken. På den tiden var det, som många vet, lågkonjuktur i landet
och alla var inte speciellt glada över att man "öste" så mycket pengar
över parkavdelningen då stadens ekonomi var så dålig.
I en intervju har Laaksonen själv sagt att han vid den tiden nog var Korkas
mest hatade person och allmänhetens spalter i tidningarna var inte nådiga.
Men när parken väl stod där klar var nog Kotkaborna
riktgit stolta över sin park.
Och med all orsak.
Sapokka-parken är verkligen fin!
Nu har den fått växa till sig i dryga tjugofem år och är
kanske i sin bästa ålder nu.
För någon som planerar vad man skall hitta på i sin trädgård så är detta
stället att komma för att hämta inspiration!
Även här hade jag kanhända föredragit att gå själv och
insupa alla fina detaljer och idéer för eventuella framtida behov, så ja...
Det blir nog ett varv till Kotka igen.
Nu var ju parken som frodigast - så här i slutet på sommaren.
Mycket hade blommat ut, men här hade man minsann också satsat på
att ha något att hänföra sig över så här på höstkanten.
Glad att jag besökte denna, för mig innan så anonyma, stad.
I (HET)LUFTEN...
Houhouhou....en sådan vecka!
Bilderna är från en familykräftskivafrossa för en dryg vecka sedan, så de har faktiskt inte
längre något som helst nyhets- eller aktualitetsvärde, men eftersom jag knappt hunnit
röra kameran sedan dess, så ja...
Men vad menar jag med hetluft då?
Ja. Lite långsökt tänker jag på att min förkylning har sakteligen falnat och dött,
lämnat mig och tagit sin hetluft med sig och dragit vidare.
Jag släpade mig enligt överenskommelse till jobbet på kontoret
och tror kanhända att jag till och med lyckades med konststycket att klara
av veckan med någon liten ära i behåll.
Helt konkret i luften borde min son däremot ha varit idag.
Han som fick ett hopp med fallskärm till födelsedagspresent hade
bokat in denna dag för hoppet, men ett par timmar innan kom
ett textmeddelande som sade att vädret var alldeles för mulet,
så hoppet ställdes in och sköts upp till nästa vecka.
Och jag som hade tagit extra försäkring och packat kameran å allt.
Nu ser det ut som om han försöker på nytt nästa tisdag.
På tal om inget...efter att jag fick möjligheten att fota björnar
här för en tid sedan har jag än mer gillat korköppnaren jag skaffade till stugan.
Hahahah, ja, jag avskyr ju öl och läsk själv, men om någon annan skulle behöva
så finns det nu en öppnare som är svår att tappa bort!
(själv tappar jag upp helst bara rödvin, så desså!)
I övrigt ja...veckan har minsann varit en sådan att man
nu garanterat vet att hösten är här på det sättet att
mycket går igång, det är kyligt i luften på morgonen och
kvällarna mörknar...
(heh...min enda akvarell jag ever målat....)
I en vecka som har gått i moll på många sätt
har en facebook-grupp varit den sanna upp-piggaren.
I början av vecka skulle en invandrarfientlig man från Tammerfors - fast han kunde väl ha varit från vilken stad eller liten håla som helst, grunda en
fb-grupp vars syfte var att motsätta sig
Terrorism och "suvakkeja"
En Suvakki är alltså enligt Vikipedia en person som förhåller sig (för) positivt
till invandrare, olika kulturer och religioner samt andra etniska grupper.
Ordet Suvakki kommer från suvaitsevainen som då är lika med tolerant.
Skulle man försöka översätta Suvakki så skulle det kanhända bli Toletant.
Fast Suvakki är könsneutral. Toletant är lite mer hon...så kanske inte den bästa
översättningen, trots allt!
Nå, det gick inte helt som mannen hade tänkt sig utan han
råkade skriva fel just i det där kritiska ögonblicket då han skulle
skriva rubriken på denna tilltänkta fb-grupp vars tanke uppenbarligen var
att bli (ytterligare) en plattform att skriva rasistiskt och kränkande
om alla som inte tänkte som han.
Men han gjorde ett misstag.
Istället för rubriken:
"Mot terrorism och suvakkeja"
blev det, tack vare autocorrect???,
"Mot Terrorism och Sockor."
Sedan lyckades han inte ta bort eller korrigera namnet fort nog utan
det bildades en anna grupp med samma namn och....
......OMG så jag skrattat åt de inlägg och kommentarer som
i en strid ström dykt upp på den sidan!
Jag har alltid älskat ironi och sarkasm, och här har det fått blomma ut
på det vackraste av sätt! Med humorns hjälp har man gett sig på
Sockor (ja och terrorister då)
med samma frenesi och passion, och i många fall med medveten svag grammatik,
allt för att efterlikna det språk som florerar i dessa otaliga rasistiska grupper.
Jag har verkligen fnissat, skrattat högt, asgarvat, åt alla de
ironiserande inlägg och kommentarer som serverats från denna fb-sida.
Isynnerhet de allra första inläggen och dess kommentarer.
Sedanmera har det ju blivit lite upprepningar. Man kan ju inte motsätta
sig sockor på hur många sätt som helst...?!?!!
På eftermiddagen hade denna humorgrupp bara på ett par dagar gått förbi
en känd invandrarfientlig grupps medlemsantal med tusentals fler anhängare.
Den invandrarfientliga gruppen har samlat sitt anhängarantal sedan ett par år tillbaka.
Den här sedan ett par dagar tillbaka.
Och det, att humorn kan vara, och är, ett så starkt vapen
känns alldeles otroligt befriande.
Att möta hat och ondska med
sarkasm och ironi och humor förlöjligar
hatet och ondskan på ett så fantastiskt sätt.
Vi kommer inte från det att terrorism finns och kommer närmare.
Vi kan inte förneka att oron i samhället ökat och segregering
bli allt mer vardagligt.
Vi kan inte blunda för vad som är.
Men att skratta åt det komiska i det som urskillningslöst och okritiskt
matar på ondska och illvilja; det är fantastiskt skönt och avlösande.
En hetluft även där - fast från min synvinkel - en fräsch och ny inriktning.
Och ja...
....så jag skrattat.
MINUTER AV TYSTNAD...
Försöker minnas när jag första gången skrev om ondskan i världen här på bloggen.
Jag minns inte. Jag minns inte heller längre vilken attack som var
först. Nice, Paris, London?
Det var Stockholm i våras, och nu hos oss - i Åbo.
Våldet, den här sortens våld, kryper närmare,
men samtidigt blir det avtrubbat. Jag är knappast den enda som
inte kan ange de rätta årtalen för när vilken attack skedde.
Utan att mena illa tror jag många bara tänker att det
är väl alla större städers öde - att få en egen terroristattack.
Vi berörs, men för varje gång lite mindre djupt?
Människor är väl så. För att inte förintas. Vi filtrerar.
Och besparar oss för ondska där vi kan?
På torsdagen var det Barcelonas tur- eller otur.
Skickade ett sms till grabben min vars goda vän är
hemma från Barcelona och skall nästa vecka komma
på besök till Finland.
Jag frågade om allt är okej med honom och hans
familj. Fick till svar:
"Allt väl med honom, sitter nu och spelar
med honom över nätet - hör helikoptrar och sirener
genom mikrofonen."
Det blir en bekräftelse på att allt det vardaglia fortsätter trots
att terrorismens våldsdåd blir allt vanligare hos oss här i Europa.
Jag blir konfunderad. Samtidigt som det är klart att desto fler
attacker, desto mer flyter de in i varandra och bildar en
"tid av attacker i de europeiska städerna" och att det är av största vikt
att vägra bli rädd - att fortsätta med sitt vardagsliv.
Men var går gränsen att välja att leva vanligt vidare i en protest mot våldet
och att inte egentligen bry sig, för man inget kan göra åt det?
På fredagen var det Åbo som fick sin terroristattack.
Tio knivhuggna varav två dog.
Jag berörs när jag läser om det, min bekymmersrynka i pannan djupnar något,
men fortsätter att förbereda en minikräftskiva inför kvällen och är just då
mest orolig för om min sjuka hals skall eskalera till en förkylning,
vilket den sedanmera i och för sig gjorde. Snörvel.
Det är främst i stunder av tystnad som jag börjar grubbla och fundera.
Är det så här i krig och kriser? Man bara går ännu mer in för att
fortsätta som man alltid gjort, vardagsbestyren blir till viktigt murbruk som håller
ihop en allt mer krackelerande värld?
Kanske är det den förmågan som gör att vi håller ihop då ondskan krypande tar över?
Vad vet jag?
*
Samtidigt som jag begriper fenomenet att det är så vi människor gör,
vi avtrubbas och vänjer oss märkligt enkelt vid ondska och oro så
undrar jag om det är just på detta sätt som onda människor lyckas få makt?
Ta ett par tokstollar till makthavare i världen
(välj själv, men det finns ett par riktigt bra kandidater,
de har båda uppseendeväckande små munnar, däremot är orden
de släpper ur dessa små munnar riktigt stora...)
och tänk på hur man reagerade på de första galna uttlåtande
de slängde ut sig. Man blev förskräckt och himlade sig.
Och intalade sig att så här kan man bara inte göra, inte säga, inte ens tänka!!!
Det går några månader och fast orden blivit hårdare och hoten större
så tänker man nu mera plötsligt allt oftare:
Jag orkar inte ens längre läsa om det där. Det är så...
Och så går man och plockar lite svamp eller bakar en kaka.
Och jag undrar om inte det allra farligaste bland allt det onda
är att man tillåter det krypa in i ens vardag medans man
fortsätter med sin egna lilla vardag?
*
Fast vad kan man annat göra?
Ingenting?!!
INFÖR HÖSTEN...
Inte för att det nu är höst än, inte ditåt heller, men då jag inte har barn som längre är i skolåldern så behöver jag (också) något att liksom knyta ihop årstiderna med.
För min del så inleds mitt kontorsliv då jag i morgon återgår till jobbet ja...på kontoret då. Det må gå för startskottet för höstterminen. Dessutom skall jag i morgon anmäla mig till några kurser och ja, så är den höstterminen liksom igång då.
Men, inför hösten så tänkte jag faktiskt dela med mig av ett litet tips som kom till lite av en slump.
Uppvuxen på det härliga 70-talet så har jag ju inte kunnat undgå att äga en anorak, hur skulle man det? Det var ju det man klängde på sig då man gick i svampskogen, den cyklade man med och på vintern hade man en tröja under och så gav man sig ut i skidspåret. Den var lätt, den var (rätt) vindtät, den hade en härligt stor ficka dit man kunde stuva en massa saker som man kanske trodde sig behöva.
Jag älskade mina anoraker! Fortfarande gör jag det! För ett par år sedan hittade jag äntligen ett företag som säljer helt basic-anoraker HÄR. Och jag har varit riktigt nöjd med min.
MEN
Stundvis på min promenader har jag saknat det att den skulle kunna stå emot en liten regnskur. De har visst behandlats med något skydd för väta men sanningen är att rätt snabbt tränger en lite längre regnskur igenom tyget.
En annan rock, som också är en klassiker, och som jag också både äger och gillar är oljerocken.
Dess avigsida att den är rätt tung att ha på sig, så det blir inte så ofta att ta den på när jag går ut och vandrar. Egentligen typ aldrig. Har den mest som reservregnrock i bilen...
Ja, men man märker vart jag är på väg? Tänk om man kunde kombinera de här två?
Sagt och gjort!
Efter att jag oljat min oljerock tidigare i våras så hade jag kvar en halvburk av Barbours vax, som jag tycker är den bästa av de märken jag testat.
(Nej, absolut inget reklaminlägg här - Barbour vet knappast att jag existerar- heh. Men det funkar bara bäst för mig, so far.)
Och idag tänkte jag då som så att eftersom sjömän i historien 'alltid' vaxat sina klädesplagg, vilka var föregångare till de klassiska oljerockarn, så finns det väl inget som säger att jag inte kan göra det anno 2017?
Min anorak är av 100 % bomull, alltså inget konstigt syntet-tyg här inte, så att vaxa tyget skall inte vara något problem alls.
(Pröva inte vaxa syntet-tyger - det blir bara gråt och tanda-gnisslan av det.)
Här hänger den då på tork - den nyvaxad anoraken. Den ser fasligt kladdig och glansig ut på bilden, men det är den faktiskt inte. Det är mest kvällsljuset från fönstret som får det att blänka till.
Men det bästa av allt, utanpå är den vatten-avstötande som en gås, samtidigt som den innanför har kvar sin mjuka bomullsyta. Och den är fortfarande lätt och ledig och mjuk och skön. Perfekt alltså!
Oberoende om det är en gammal oljerock som man vill olja eller som här då ett helt "jungfruligt" bomullstyg så gäller det att värma upp vaxet i vattenbad till det blir helt genomskinligt.
Som man ser på bilderna ovan så har jag tagit hjälp av mitt stormkök, en trangia, för att vaxet svalnar rätt så snabbt om man inte har den hela tiden på en värmekälla, och då blir vaxlagret lätt för tjockt, med ett kladdigt resultat som följd. Det vill vi undvika!
När jag penslat på av det varma vaxet så tar jag ytterligare hjälp av en hårfön. Jag jobbar med rätt små delar i gången, som ena sidan av ärmen tex. Brer på vaxet med penseln, värmer med hårfönen och gnuggar in med en gammal tygtrasa. Samtidigt samlas överlopps vax i trasan så man undviker att vaxa "igenom" tyget på jackan.
För det vill vi ju inte. Man vill inte ha vaxet innanför jackan - så lagom är bäst. Jackan blir inte mer vattentät genom att man öser på med vaxet!
Pensla hellre på lite för tunt för hårfönens värme får vaxet att gå in i tyget mer.
Här gäller verkligen att inte ta i för mycket. Vaxa hellre en omgång till senare än att man får en kladdig yta som allt fastnar på! Vi vill ju ha en vatten-avstötande men smidig textil,
inte ett kladdigt pansar!
Nå väl, nu är det bara att invänta ett regnväder för att ge sig ut och testa det här, men kunde inte hålla mig från att spruta rejält med vatten på med blomsprutan och de rann av anoraken som ett band av pärlor.
Känner att jag nog uppnått lite winwin här.
En traditionell och älskad jacka, i naturmaterialet bomull, som nu håller mot både vind och väta.
Och så är den ju lite retrofin - också!
Min anorak.
<3 p="">
Ja.
INTE DE VACKRASTE...
Men absolut de godaste vege-biffarna alla klasser!
Det finns ett antal familjemedlemmar, mer eller mindre närvarande i vardagen, som inte är vegetarianer utan som tvärtom ibland älskar att ställa till med det som de kallar Pappas Köttbullar vilket i det närmaste kan liknas vid en orgie av köttfärsbiffar.
Till de tillfällen så har jag ibland saknat att ha något i samma smaskighetsgrad som jag kan plocka fram och lite stolta med, men men...
Många av de bönbiffar och andra vegebiffar som jag smakat på känns inte riktigt så där härligt knaprika och så kan de vara lite torra och tråkiga, så jag har mest käkat något helt annat än biff under dessa orgier...
Men nu, nu har jag äntligen hittat ett recept till vegebiffar som är just så där knapriga på ytan och liksom fuktiga inuti, precis som jag minns att köttfärsbiffarna kan vara när de är som bäst.
Och smakar gött av kryddor och där bönornas torrhet inte tar totalt över.
Och här kommer receptet:
3 dl torkade röda linser
1 burk blandade bönor
2 salladslökar
2 vitlöksklyftor (om man vill)
3 ägg (veganer kanske har något som ersätter?)
2 msk majsstärkelse
1 tsk äppelcidervinäger
1 msk curry, eller ännu hellre currypasta - tycker det blir godare så.
salt, peppar, chili
Koka linserna i ordentligt saltat vatten i ca 10 minuter.
Slå av vattnet och blanda linserna med bönorna, mosa dem med en potatismosare. Det blir bättre så än att köra allt till en jämn smet (tycker jag).
Blanda i ägg, lök, vitlök, majsstärkelse, vinäger och krydda.
Ibland har jag behövt lägga till lite majsstärkelse, men kör en testbiff först.
Smält smör (eller olja) i en stekpanna och dutta i 2-3 msk smet, platta till och snygga till kanterna med en stekspade. Stek ett par minuter på var sida, biffarna skall vara gyllene och ha en knaprig yta.
*
Jag har några gånger plockat dessa från frysen och grillat dem på grillen och de blir smaskens även då! Idag blev det ett gäng att frysa ner, de här är också toppen att ta med till jobbet som lunch. Bara lite sallat och kanske en dipp till och voilá.
Inte vackra - men löjligt goda!
I SKAFFERIET...
Det är som det är med så mycket i livet, det ändrar sig. Och bra är ju det, så inget blir för statiskt för länge. Numera när jag kikar i mitt skafferi eller i kylskåpet så brukar det oftast eka rätt så tomt.
Det finns ju inga hungriga tonårsmagar att stilla och gubben och jag, ja vi äter lite hur som happ på grund av att vi båda har rätt oregelbundna tider.
Sedan ogillar vi båda att gå till matbutiken och köper numera oftast bara det allra nödvändigaste.
Minns inte när jag senast skulle ha planerat en veckas mat eller så, vilket säkerligen är oekonomiskt i längden, men när vi nu aldrig riktgt vet vem som är hemma när och har man kanske ätit med kund eller så. Ja, ja....ilandsproblem.
För att riktigt få rätt nivå på vårt magra skafferi så stack sig den äldre grabben in en sväng när han hade vägarna förbi. Så där som nu ungar gör, så kikade han in i sin mammas kylskåp. Stängde dörren, öppnade den på nytt och stirrade misstroget på mig:
- Är det här mamma, mitt eller ditt kyskåp? Ditt kylskåp kan inte se ut så här. Så gör mitt!!!
Ja, hahaha...så kan det ändra! Vilket jag med stor tydlighet märkte i morse då jag skulle laga en brunch åt mig. Det var synnerligen sparsmakat i skåpen.
I brödlådan fanns en småtorr kant av något lantbröd och ett fortfarande djupfryst surbröd. Grönsakskorgen hade två avokadon, en färsklök och en ingefära som börjat gro...
I kyskåpet fanns ett antal burkar med allt från senap till marmelad till salsa och inlagd gurka. Lite majonäs. Mjölk en halv liter och en sallad som höll på att bli riktigt ledsen. Och en tub Kalles. Det gillar jag inte, så den fick vara ifred.
*suck*
Skall kylskåpet stortvättas är detta dagen att göra det! Vill jag göra det? Inte egentligen...
Men en brunch blev det ändå. Och en riktigt god sådan, till och med!
Stekte hastigt upp det torra brödet i lite olja, smetade på senap och majonäs. På med avokadon och tunt skivade lökringar. Salt, peppar, chili, vitlöksflingor. Och så som kronan på verket pocherade ägg.
Löjligt gott blev det!
Men nu är skafferiet tomt på riktigt. Riktigt, riktigt tomt...
MEDELTIDEN KOM TILL BYN...
Jag har alltid varit lite svag för medeltiden. Kanske har jag varit en jungfru på något dragit slott, vem vet? Tycker att de "moderna medeltidskläderna" med mycket linne och raka klänningar, de sköna sandalerna, snygga smycken och läderbälten är jättefina.
Nå men, tillbaka till medeltiden. Eller till platsens historia.
Medeltida-dagen ordnas alltså i min nuvarande hemby Helsinge. Hembygdsmuséet som ligger precis intill kyrkan var faktiskt min allra första sommararbetsplats. Jag tror jag var 15 då. Jag och min bästis jobbade en sommar (eller var det två?) som museivakter. Hmmm....inte visste vi väl sååå mycket om vad alla museiföremål hade haft för användning. Eller jag hade nog inte, min kompis skulle komma att bli lärare så jag misstänker hon hade bredare kundskap än jag - redan då ;).
Men platsens historia sträcker sig betydligt längre än då jag sommarjobbade som tonåring. Man skulle kanske inte tro det, men jo, det fanns en tid innan det...
De första fastbosatta invånarna kom till Helsinge på 1100-1200-talet då människor från Sverige bosatte sig längs Vanda å. Helsinge kyrkoby ligger nära stället där Vanda och Kervo åar flyter ihop.
Vid ån fanns - och finns - en fors och en kvarn.
Kyrkobyn utvecklades till en knutpunkt för land- och vattentrafik. Landsvägen Åbo-Viborg, också känd som Kungsvägen, samt vägen till Tavastehus korsade byn. Kyrkan blev klar 1460 och byn fick sitt nuvarande namn några årtionden senare.
Helsinge kyrkoby var den största byn i mellersta Nyland fram till att Helsingfors grundades 1550 (av Gustav Vasa, btw) för att fungera som en rival till hansastaden Reval, idag känd som Tallinn. Inte ens grundandet av staden Helsingfors minskade Helsinge kyrkobys centrala ställning. Staden Helsingfors växte inte i önskad takt, trots att borgare från både Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulvsby beordrades att flytta till den nya staden. År 1561 erövrade svenskarna norra Estland och Reval i samma veva, så Helsingfors betydelse minskade ytterligare.
Först på 1860-talet då järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus öppnades så hamnade Helsinge kyrkoby utanför färdrutterna och andra byar i omnejden tog över som växtcentrum, tex Malm och Dickursby. På sitt sätt kan man tycka att det kanhända var bra, för här i byn har tiden stannat upp på ett bra sätt.
Byn har inte vuxit, men den är synnerligen levande och aktiv och trots att den är inklämd mellan motorvägar och andra stora motorleder och bara ett stenkast från Helsingfors-Vanda flygfältet är den en av de bäst bevarade kyrkbyarna i Nyland.
Det är till att vara stolt över det!
Nå väl, tillbaka till marknaden. Vad jag vet är det andra året som man ordnar den här och det var riktigt fint, skall jag säga. Alla världens lakrits-och dammsugspåsförsäljare lyste med sin frånvaro.
Endel saker var till och med riktigt äkta som denna kanon, Långa Barbara, tillhörande Paksun Katariinan Tykkisisarkunta (The Fat Catherine Sisterhood of Cannoniers)
Läs mer om kanonerna Långa Barbara och Tjocka Katarina HÄR .
När man laddat kanonen med laddning och kulor (fast just det sistnämnda lämnades dock borta idag...som tur var) så var det dags att hälla i lite krut för att få det att smälla av.
Inget kabooommmmm utan eld.
Och så small det av. Tvivlar på att de som skötte kanonerna på medeltiden hade något alls till hörsel kvar när de blev gamla. Fast kanske de inte blev så gamla - att ladda kanoner var inte det mest säkra av saker man kunde göra.
Som sagt så lyste allt plastigt i marknadsväg med sin frånvaro, det var fina hantverkare i linjen;
linne, ull, metall, läder, trä, stickat, garn som onekligen gjorde sitt till att stämningen kändes riktigt genuin.
För barnen hade man en egen pysselverkstad i den gamla bagarstugan, dock gick jag inte in och kikade vad allt de gjorde men utanför fanns korgar med kottar och pinnar och där satt en massa nöjda barn och byggde kossor och hästar av kottar. Så där som man alltid gjort.
Hedenhös-Lego! Många av de barn jag såg var också utklädda i medeltidskläder.
Man fick testa på att skjuta med pilbåge, köpa ekologiskt mjöl, och gott bröd, läsbart om medeltiden, både historiska och fiktiva berättelser. Fina hantverk!
Leksakssvärd med spjut av läder - så snygga! Hade jag haft ungar i den åldern hade jag köpt dem bums!
Mat fanns allt mellan grönsaksgrytor, muikkor och pyttipanna, stekta plättar som serverades på pärtspån till helstekt gris.
Fantastiskt vackra lyktor av taggtråd och gamla kakformar.
Hade jag inte redan lite bestämt mig för att ha ett utrensningstalko i höst framom att skaffa nytt (om än gammalt, men ja...) så hade en, eller två av dessa fått flytta hem till mig.
Otacksamt att ha en utrensare som potentiell kund, jag vet. Men ruskigt fina i sin ruffighet, det var de!
Ja och så den helstekta gödgrisen då - rätt medeltidsanda...
Fast faktum lär väl vara den att det nog inte åts så mycket kött på den tiden, det var festmat för de flesta. Det var nog mest säd av olika slag, grötar, vällingar, bröd som höll hungern borta. Och grönsaker och fisk, beroende på var man bodde.
Och så öl - förstås.
Röyh...
SUNNY AFTERNOON...
Det blev varmt. Solen gassar och skulle det inte blåsa så skulle det vara riktigt hett. Det är väl värmeböljan Lucifers svansvift som får graderna att stiga även här på våra breddgrader. Det passar för jag har ledig dag idag och kan pynja på med mitt hela dagen.
Rensar upp i rabatterna och vattnar växterna i växthuset. Hänger tvätt och sätter mig i skuggan för att skriva. Hunden dåsar vid mina fötter och det går ingen större nöd på mig. Jag kunde tänka mig ett glas kallt vittvin men det har jag inte, så det får bli till en tanke enbart.
Jag stack mig i morse in till en trädgårdsbutik som jag faktiskt inte känt till innan, men som jag via ett trädgårdsplaneringsuppdrag fick nys om. Blir så glad när jag hittar plantbutiker med lite annorlunda växtsortiment, även om de där säkra korten finns där också - naturligtvis.
Jag begriper inte hur jag lyckats missa den här butiken! Att den har anor 100 år tillbaka i tiden är väl inte fy skam det heller. Så glad att alla inte blir utrökta av de stora kedjornas plantutbud. Till saken hör att här fanns ett bra mycket bättre utbud än jag sett på länge.
Klart är att den här tiden på sensommaren börjar sommarblommorna se lite tilltufsade ut, men sortimentet var det inget fel på. Helt klart en ny favorit i huvudstadsregionen!
Höst anemonen i kruka ett par bilder ovan flyttade hem till mig. Redan lite utblommad, men ett så fint exemplar. Får bo i kruka tills jag hittar en bra plats att gräva ner den.
Ja precis, vad är detta för en plats då? Jo Pukinmäen Puutarha heter stället och länken tar dig direkt till lite historik om plantbutiken (på finska enbart).
Jag håller min stil åt det mer sparsmakade och har lite svårt när det blir för mycket (olika) färger, eller för mycket på något annat sätt. Hortensior, i synnrhet de i lite brutna toner hör till mina favoriter, men i dagens plantbutik såg jag hur man gjort enorma, alltså e n o r m a amplar där det hängde massiva hortensiablommor så det nästan kändes abnormt. Jag kom inte ens mig för att ta en bild på dessa broiler-hortensior, jag bara undrade varför man alltid skall överdriva...ja, allt!
Eller är jag den enda som tycker att less is more också när det gäller blommor? Att det finns en skönhet i det enkla och lilla som vida överskrider det vräkiga...?
Fast tycke och smak är ju inget man skall eller bör resonera desto mer om. Endel gillar mamman och andra dottern. Och så finns det de som föredrar sonen. Så är det bara.
Ja, ja...kanske jag ännu tar en sväng till butiken och knäpper en bild på broilerhortensorna. De är så enorma så att om man hänger en sådan på en normalstor balkong så behöver man knappt själv gå ut dit på hela sommar - för man ryms liksom inte samtidigt dit.
Okej, jag kanske överdriver en liten smula...men undrar seriöst var dessa enorma amplar skulle passa så det skulle finnas en proportion i det hela. På ett slott. Minst.
I övrigt är det sensommar, om någon missat det. Vinden låter annorlunda. Björken fröar så man tror det snöar.
Jag har en ledig dag och har hängt ut tvätt. Jag tror den har torkat medan jag suttit här och skrivit.
Det är det bästa med varma sommardagar. Att de finns.
Åtminstone några per sommar.....;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)