NOSTALGIMAT...


...För en tid sedan satt vi ett gäng runt vårt matbord och pratade - mat.

Hur vi nu sen kom in på det här med nostalgimat, måste ha varit tack vare uppochned-kakan?


Nostalgimat? Vad sjuttsingen är det? Jo, ni vet när man får en maträtt framför sig som man inte ätit sedan man var barn eller så. Och så plötsligt kommer alla minnen som på något sätt är förknippade till just den maträtten, drycken, ingrediensen över en som en tryckvåg.

Uppochnedkaka är för mig en sådan. Jag älskade den kakan när jag var runt tio - men knappast ätit den sen dess. (jo förresten, när jag väntade min första så bakade jag dem flitigt under en kort period. Kom jag på just...)

Och nu talar jag inte om de där "fina" middagarna som borde lämnat kulinariska fotspår i min matsjäl, utan de där rätterna som man bara ä l s k a d e under någon period av sitt liv. Eller som på något sätt väcker bra assosiationer och sköna minnen.


Jag lovar - när vi började gräva i våra djupaste skrymslen efter matminnen som ger oss hönshud av välbehag, så kom de mest härliga rätter - och historier bakom dem fram.
Nu har jag ju redan en tid funderat på att göra en kokbok till min äldre son ( som förresten på måndagen lyfter sina vingar och flaxar ut ur boet....vyäääh!). Krhmmm..var blev jag? Jo, en bok.

Har nu gjort några fotoböcker med lite olika teman - och nu skall jag ge mig i kast med en kokbok med recept som betyder något för just vår familj. Riktigt hur utformningen och innehållet skall se ut har jag inte klart för mig, men idén finns...:)


Sen gäller det ju att göra alla dessa maträtter - och fota dem. Och det är den knepigaste biten, tycker jag. Det är bara så himmelens svårt att fota mat så det ser gott (och vackert) ut!!!

Att liksom förmedla smaken och doften via en bild...vad knepigt!

Men det skall bli riktigt skoj, att välja ut vilka maträtter är tillräckligt "nostalgi" och tillräckligt "vi" för att platsa i boken. Var så säker på att ni får provsmaka på ett och annat här på bloggen...hihih..


Näää...det här är inget ätbart. Inte för oss, men nog för småfåglarna. Såhär ser min smällspirea ut just nu. Jag tycker dessa fröställningar är så himla fina. Lite höstiga...Det är förresten en superbra buske att plantera om man vill ha insynskydd, och det fort! Den blir 3-4 m hög, och växer i ett nafs. Dessutom är den lagom oansenlig så den funkar bra som "fondvägg" mot andra intressantare växter...

TACK för era kommentarer i förra inlägget :) de värmde verkligen skall ni veta!!! Det var mycket som gjorde att jag kände som jag kände (känner) men det tar vi en annan gång.

NU skall jag gå och skriva ner receptet på Vår Kladdkaka - den har en självskriven plats i kokboken. Samtliga i familjen kan visserligen receptet utantill även om vi skulle bli väckta mitt i natten, men ingen nostalgimatbok utan den...Vi börjar där.

Ha nu en skön lördagskväll. Lillungen och jag har en släng av ont i halsen - och orkarintegöranåtvettigt i kroppen, så vi skall bara slappa!

Kram M.

FUNDERSAM...

För ett drygt år sedan när jag började blogga var det mest för att jag var nyfiken på allt det här som forum, men allra främst ett sätt för mig att få struktur på de förändringar jag ville få gjort i mitt hem.
Det har funkat som en bra motor för mig, men nu får det vara bra som det är. Jag vill inte att inredandet - och bloggandet för den delen - skall komma att kännas som ett "måste". Det gör det inte nu, men jag vill dra i handbromsen i tid...
Nu har jag inte tänkt sluta blogga, det är inte det, men teman på mina inlägg kommer kanske att variera lite mer. Bloggen tror jag får bli lite som ett bollplank...för alla möjliga tankar och funderingar. Som nu...
Just nu är det oron för framtiden som får mig fundersam.
I morgon kommer min arbetsgivare att inleda samtal med personalen. 20 % skall väck.
Det är mycket med tanken på att vi inte är så många...Nedskärningen kommer troligtvis inte att beröra mig personligen, men den berör mig på ett känsloplan...Jag känner ju de allra flesta...
I ett nafs kan tillvaron ändras. Så är det bara. För oss som blir kvar kommer det att bli en riktigt tuff höst...Vi har mycket arbete, så det är inte därför uppsägningarna kommer, utan för att det måste sparas.
Så är det bara.
Såhär sorgsen har jag nog aldrig varit här på bloggen tidigare - men det är nu också en del av mig...just nu.
kram M.

GRISIGT VÄRRE...

Nu har den kommit på besök till oss...influenssan med tryne.

Det är min äldre son som blivit angripen. Det är lite synd om honom, säger han själv i allafall...Jag tycker han är ganska söt när han grymtar där inbäddad bland täcken och filtar.
Svininfluenssan kan man knappast skydda sig emot, den kommer om den kommer, men i veckan hörde jag att nu är något bevisat som jag länge misstänkt.

Choklad är bra för oss, för våra hjärtan (och själen). Det som jag anat länge är nu äntligen vetenskapligt bevisat...hihi.

För oss chokladälskare är det manna att läsa att det gäller både kvalitet OCH kvantitet som räknas denna gång. Desto mera choklad, desto bättre för hjärtat (och själen). Nja...så finns där ju det där eländiga med linjerna som man ibland måste ta i beaktande, men om inte så skulle jag kunna
l e v a

av choklad.



Vill man inte skämma bort sig med choklad, kan man göra det helt kalorifritt med den nya inredningsboken:


Jag köpte min hos Home Nr 1, och om jag försod rätt, så har hon kvar några exemplar ännu. (Rätta mig om jag har fel, Annica)
(Länken till henne hittar du här i högra marginalen)
Boken är verkligen vacker och för oss som gillar dethär med franskdanskgammalslitenromantiskshabby
är den vad en gigantisk pralinask är för choklad älskaren...

Jag, för min del, tänker inte alls vara måttlig nu, utan jag tänker ohämmat njuta av bägge två!
Och så skall jag ta och sköta om ungen min som ligger och nyser och pyser och fryser. Stackars lilla (?) gris! *Aaaaatttssjooo*

Sköt om er, och nys i armvecket! Kram, M.

DEN LUKTAR, DEN SMAKAR...

...och den är så vacker.
Härliga vitlök.
Oftast hackar jag den, pressar den, mosar den, marinerar den, ugnsbakar den, men nu fick den spela huvudrollen i en höstkrans.
Hade först tänkt använda färsk hortensia, men eftersom jag sprang på en riktigt ovanligt naturtrogen tygsådan fick det bli en sådan istället. Av erfarenhet vet jag att hortensian är skör att jobba med och "krymper" lite när den torkar. Och eftersom det krävdes ganska hårda tag att få de tunga vitlökarna att sitta där de ska och inte glida iväg hit och dit, var det ganska skönt att jobba med ett material som tålde hårda nypor;).
Lite fjärilslavendel och ett och annat bär från trädgården fick komma med...De är bara att plocka bort sedan när och om de vissnar och blir tråkiga.
Även om jag mest rensat ut i rabatterna så har ett par nya invånare fått flytta in.
Men mer skall det inte bli - just nu iallafall. Har lämnat plats för lite nya vårlökar. Att få gräva ner dessa till synes torra, prassliga, gråbruna lökar och veta att de bär på liv, och vår och hopp. Och att det är bara att vänta. På något gott.
Skall nog passa på att gräva ner några vitlökar - också!
Kram på er därute!
M.

TANT ENSTAKA...

...hade varit bra att ha detta veckoslut!

Vem hon är?

Jo, när min bror var liten, sådär 4 år (och det är länge sen ;)) hade min mamma en storstädning och radion var på. Radiorösten läste upp väderleksrapporten och det utlovades enstaka skurar i hela landet.

Brorsan, som kanske hade lite tråkigt när mamma bara städade och städade utbrast:

- Skulle inte dendär Tant Enstaka kunna komma till oss också?

- Vem? frågade mamma med dammtrasan i högsta hugg.

- Jo, dom sa på radion just att (tant) enstaka skurar i hela landet!! När kommer hon till oss, måntro?

Eftersom jag inte är särdeles road av att städa, skura, putsa och feja skulle gärna ha en alldeles egen Tant Enstaka som skulle komma och göra jobbet för mig;)

En endaste enstaka blomma har min Agapanthus i år. Men desto mer gläds jag åt den! Till hösten skall den nog få en kruka storlek större. Eller så kanske jag vågar mig på att dela den - så jag får två, på var sida av trappan?

Blåast i rabatten just nu är blå bolltistel. Och där är det fråga om många fler än någon enstaka blomma, den har spridit sig så till den grad att jag snart får börja hålla ordning på den. Den är fin på ett stillsamt sätt. Och så gillar jag att lämna den kvar stående i rabatten över vintern. Den ser så rolig ut när bollarna får en liten snöhatt på sig.

Men det är långt dit ännu! Det finns så mycket underbart med sensommar och höst som vi har framför oss. Plommon hör till mina absoluta favoritfrukter - kan smälla i mig ansenliga mänder! Nåt enstaka plommon nu och då, är ingenting för mig - hihi...

Hos många bloggare kan man, som ni vet läsa om fantastiska loppisfynd. Jag har också besökt loppis i sommar - ett! Och gjort ett endaste, enstaka fynd. Men just det är jag riktigt rysligt glad för!

Till mitt lilla hus går det inte att skaffa så mycket prylar bara till prydnad, så de saker jag släpar hem skall helst ha en funktion också. Och denhär har det. En baby-kvarn!

Och vad jag använder den till?

Senast idag rev jag ost till risotton - och den funkade finfint!

Vackert och funktionellt skall det vara!

Något enstaka prydnadsföremål slinker väl med nu och då, men efter min enpersonsstädningstalko i helgen börjar jag längta efter lite utrensning. Jo, ni läste rätt!

Någon minimalist lär jag aldrig bli, men såhär inför skolstarten känns det lite skönt att rensa i röran. Lite som vid nyår, ni vet?

Men om jag rensar så skulle jag gärna ha en Tant Enstaka som skurar!

Ha en skön vecka alla -och ni små, som börjar skolan, var försiktiga i trafiken - och vi stora, bakom ratten, vi lovar vara extra uppmärksamma! Inte sant?

Kram M.

GRÖNT ÄR SKÖNT...

...eller ett litet klorofyllhelvete, vilket som - hahahhaaa...

Med hysteriska tag har jag gett mig på rabatterna och slitit och rivit upp daggkåpor, dagliljor och allt som lite också luktar Gul Blomma. Endel har förpassats till en glömd och mycket avlägsen del av trädgården, andra har mött ett mer dramatiskt öde...NU skall det rensas!


Men, åååh..vad skönt att bli av med de där perennerna som ju är helt fina - jodå. Men ändå liksom "fel". Som att måla om i ett rum, eller byta ut en kudde som bara är en främling i soffan. Det känns så bra - sen.

I kärran här finns också en ansenlig mängd rent ogräs som kastat sina lystra rötter i mina rabatters bördiga mylla. Men nu är de väck! *Puststönflämt*


Inte undra på att vissa relativt nya familjemedlemmar förskräckta gömmer sig och bara försiktig kollar läget...

Sen har jag ju hunnit vara på jobb också. Ingen mjuklandning precis, trots att jag skulle ha behövt en dag eller två att komma ihåg alla lösenord, och andra finurligheter som är kopplat till mitt yrkesverksamma jag...Näe, full fart bara direkt var det - och nu är det mer än skönt med fredag;)!

Sommarblommorna har gett upp. Kvar finns Muehlenbeckian som inte ger upp så lätt.

Nu kan jag tänka mig att många av er tänker i sina stilla sinnen att; Vadå! den vissnar ju direkt om man inte vattnar den sju gånger om dygnet - typ.

Men tro eller inte, men om man nästan låter den torka och sedan börjar vattna den igen, så blir den alldeles träig i sina grenar och mycket, mycket tuffare än när den varit tidigare.

Just denhär Muehlenbeckian är faktiskt flere år gammal, och har blivit synnerligen illa behandlad. Ett år glömde jag den ute i kruka hela vintern (det var visserligen en mild vinter) men ändå...Och senaste år övervintrade den på min veranda utan att knota. Fick sig en liten sup vatten en gång i månaden eller så.


I en annan skål har jag en till som jag köpt i våras, den torkade verkligen illa medan vi var på stugan under midsommaren, men nu har även den blivit träig och tuff!


Just nu finns det bara det på mitt bord invid ingången. Ja, och sen trädgårdsälvan. Henne gillar jag.

Däremot tror jag att en inte alldeles vänligt sinnad tomte flyttat in i min trädgård, han har för ovana att tömma batteriet i gräsklipparen mellan klippningarna. Det KAN ju inte vara nåt annat?!!

Han kanske bara gillar långt gräs?

Men det gör ju inte jag. HUR skall vi lösa detta?

Nån som vill adoptera en småilsken trädgårdstomte med förkärlek för oklippta gräsmattor?

Eller nån som har en körgräsklippare som inte alltid strejkar - billigt! ;)

Alla söta! Ha en skön weekend! Njut av solen - och regnet om det skulle vara så...

kram M.

AUGUSTIS MÖRKA NYANSER

Så ja, nu har jag kommit hem efter nästan fyra veckor i skärgården.
Men inte skall ni tro att jag fått kasta mig på latsidan precis...
Med sekatör, häcksax, machete-kniv, lie, gräsklippare och skoningslösa nypor har jag gett mig i kast med trädgården. Allt på en gång känns det som;). Trädgården har lämnats vind för våg i en månad...och det märks!
Många blommor har blommat ut medan jag slitit på klipporna, men några pärlor finns kvar ännu. Men vad allt har vuxit! Varma dagar med regn i lagom doser får inte bara kantarellerna att växa sig stora och fina...
Så jag har gallrat! Men det är inte bara det...att vara borta från sin trädgård en längre tid, gör ju att man ser på den med "främmande" ögon. Och de ögonen säger, att det är alldeles för vildvuxet hos mig nu. Gränsen mellan mysigt småvild trädgård och övergivet vildvuxen trädgård är hårfin...Som inomhus mellan bohemiskt och slarvigt, hihi...
Medan jag gick an med diverse verktyg i högsta hugg i båda händerna samlade jag på mig lite som jag tror skall bli en krans. Eller nåt.
(Jop, idén är från senaste nummer av Jeanne dÁrc Living...;))
Men inte just idag...I morgon...kanske.
Nu skall jag gräva fram inspirerande trädgårdsböcker. För nu har jag grävt upp varenda gul perenn i min trädgård. När jag inte en gång gillar gult...varför skall jag ha det i trädgården?
Nu finns det utrymme i rabatterna för nya blomlökar, och nya planer för nästa sommar:D!!!
Tänk, dethär har jag tänkt göra en lååång tid, men i dag blev det av - och jovisst, det finns nog lite kvar tills i morgon också....
...skall sätta väckarklockan på. Eller?
Kram mina vänner därute! Gå ut och känn på augustis mörker och sammetslena natt!
M.

HAMMARE, SPIK OCH JÄVLAR ANAMMA...

Under vädergudarnas medgörsamma inställning och nyfikna blick, blev terassen färdig i går.
Det har mätts, och funderats och stöttats och förbannats i bergets lutningar, än hit och än dit. Det har sågats och hamrats och arbetets ljud har skallat över viken i ett par, tre dagar.
Och jaaaa...nu är den färdig! Än saknar den "inredning" (tänkte kolla lite på utemöblernashöstrea...*gnuggar händerna*). Än så länge är det bara lillungens båt (?) som seglar på plankorna!
Solen gassade från en nästan klarblå himmel, och havet var alldeles, alldeles stilla. Skönt att det inte var så långt till svalka;) Det blev lätt att pauserna drog lite ut på tiden...
Också vädergudarna visade sitt missnöje med vårt slappa arbetande....hehe.
En ny terass måste ju firas! När kvällningen kom smygande blev det till att plocka ner katterna från träden...
...och plocka fram kräftorna:)
Nu går det inte att låtsas mera - det är sensommar!
Men så länge kvällarna är såhär ljumma och mörka och sköna får det gärna vara sensommar för mig. Att få sitta och glo på solnedgången i trevligt sällskap och suga på en kräftklo...Vem vill tillbaka till vardagen då?
Men faktum kvarstår. Semestern är inne på sista versens sista strof. I morgon bär det av hemåt igen. NU skall jag gå och plocka ihop alla grejer. Fast jag förstår inte dethär? Jag är tämligen säker på att jag inte släpat ens hälften av det jag nu skall ha hem med mig hit. Hur sjuttsingen går det ihop???
Sköna augustikvällar till er alla!
Kram M.

EN TYST HISTORIA...

Visst kan det ibland kännas att man lever ett enkelt liv här på stugan. Ett långsamt liv. Sommarliv. Jag går efter tidningen, dryga tre kilometer blir det. Det tar den tid det tar. Ibland till och med låtsas jag jogga den vägen, men oftast blir det att stanna upp och prata med någon som är ute och plockar svamp eller är ute med hunden, snickaren som håller på att förnya ett tak.

Vardags sysslorna tar tid. Man diskar för hand. Tvättar upp lite kläder för hand. Hugger lite ved till bras- coh bastubehov. Sånt smått...

Fiskar gärna lite, och ger mig ut i skogen för att hitta lite svamp. När jag gått en bra bit in i skogen kommer jag till en glänta. Omkring finns bara berg, skog och hav. Men just här växer gräset högt. Och jag stannar alltid här och går runt och känner. Och tänker. Drömmer mig till tidigare tidevarv. Fantiserar.


Det första tecknet på att här har det bott någon är en jordkällare som rasat samman. Marken här ägs av en herrgård, så jag kan föreställa mig att det är någon torpare som haft sitt torp här.


Troligtvis jobbade han på herrgården, eller gjorde sitt dagverke där. Hemma fanns hustrun och förmodligen en hel del barn. Någon yta att odla på finns här inte. Ängarna som nu är igenväxta har kanske kunnat ge sommarbete åt ett par får, kanske en ko?


Vid stugruinens knut växer syrener. De är risiga och lite svagväxta, men annat kan man inte tänka sig här i denna karga mark. Jag går vidare runt på det som engång varit ett gårdstun.


Ett stycke längre bort växer ett äppelträd. Sura är de, äpplen. Troligen har den ursprungliga arten dött och grundstammen som den goda äppelsorten ympats på har tagit över. Eller så har det alltid varit ett vildäppel. Vem vet?


Lite metallskrot kan man hitta här och där, men det mesta har nog försvunnit. Kvar finns bara stengrund och en tyst historia.


Bakom huset hittar jag måbär och en plantering med rönnspirea. Samma växter kan jag se finns på herrgården som jag kör förbi när jag kommer till stugan. Genom skogen blir det kanske fem kilometer. Den vägen har någon gått arla morgonstund, vinter som sommar. År ut år in.


Rosenbusken som någon planterat vid det som engång var trappan, har spritt sig och små taniga, svagväxta plantor försöker hålla sig vid liv i små klippskrevor.

Platsen är idealisk. Huset har stått på en liten udde. Havet har omgett det på tre sidor. Mot öster består stranden av låga klippor och en skyddande vik. Mot norr skyddades det lilla huset av ett högt berg. Lite lä mot isande nordanvindar?



Här går man upp på berget. I fantasin ser jag hur Mor i huset går upp där för att se om Far syns till i sin lilla fiskebåt?


Här kan man stå, och ha utsikt åt tre håll. Här stupar klipporna brant ner i havet.


Rostiga ringar vittnar om att man fäst något här. Vad det skulle vara vet jag inte, för dessa är högst uppe på berget, långt från vattnet. Ingen aning vad de varit bra för.


Vem det var som bodde här, hur de levde, när platsen övergavs - och varför vet jag inte. Skall nog fråga nån som vet. Fast då ersätts de av mina fantasier, och jag tycker så om att gå omkring här och bara fantisera.


I prydliga rader har vinbärsbuskarna stått, det kan man ännu se bland all övrig vegetation som tagit över.


Vid det vad jag tror har varit en fäbod står ett annat äppelträd. Det smakar lite bättre - om man smakar på dem senare i höst. Nog något vinteräpple - men ingen sort jag känner.

Tillbaka till min stuga tappar jag upp lite (varm)vatten och tvättar upp några trosor, ett par t-skjortor, lite barnkalsonger och en kökshanduk. Det är ingenting;)!

Nu skall det rensas svamp. Och så skall lillungen gå och fiska, sa han. Och en blåbärspaj kanske det också blir. Vi är nästan självförsörjande, ju....tills jag tar bilen in till stan, hehe!

Kram på er!

M.

P.s. Efter maten skall jag tända en brasa, krypa upp i stolen och tassa runt hos er, känner att jag missat en massa när kontakten till cyberrymden varit lite sisomså här en längre tid. Nu verkar den funka bra igen - så vi ses start!