ATT DRA TILL URSKOGEN...

…och dit tänker jag ta er med nu. 

Luta er bekvämt tillbaka bara och följ med. 

Själv packade jag ner sovsäcken och lite annat smått och gott för

ett par dygn i vildmarken. 

Och då menar jag inte de där märkta vandringstråken, även om de

i och för sig också är vildmark, utan här skall vi ta oss in i 

kungsörnens revir.

I Finland häckar dryga 300 par. 

För att häckningen skall lyckas behöver kungsörnen lugn och ro.

Och eftersom den har ett revir på 150 - 300 km2, så talar vi inte om små 

skogsdungar här inte...

Nej, det är km efter km efter km av skog.

Det är svårt att förmedla känslan av att gå i sådan här mark. 

När man vet att det är tiotals kilometer till närmaste väg, till närmaste by.

Det är bara väldigt tyst och väldigt stort, och väldigt mäktigt att uppleva.

Vi tar oss fram med bil längs skogsvägar i varierande skick.

Nu och då möts vi av trafikmärket med texten:

"Vägen underhålls inte, kör vidare på eget ansvar".

När inte ens terrängbilarna klarar sig att ta sig vidare är det dags att

ta på sig vandringsskorna och ge sig iväg.

Vi går, och går och går.

Det är svårt att uppskatta avstånd, men någon liten kilometer blir det nog.

Och så äntligen är vi framme!

Vid det första boet.

Det är svårt att få fram dimensioner i bild, men boet var kanske knappa 2 m högt

och nästan lika brett. Hela boet syns inte på bilden.

Och det här boet är bebott. 

Örnföräldrarna har märkt oss redan för länge sedan, och dragit. Det är

sällan man kommer åt att se de vuxna örnarna.

Örnarna gillar inte att bli störda och träden där kungsörnen häckar

är skyddade och det är ett privilegium att få besöka

dessa boträd.

Det är få som vet koordinaterna var de finns, och att bara "stöta på" ett 

träd med ett kungsörnbo i är inte alldeles lätt. 

När man hittat ett nytt boträd skyddas trädet enligt naturskyddslagen.

Ett örnpar har 3-5 sk bytesbon, men de lägger ägg i bara ett av bona - om 

ens det.

Att örnarna lyckas med häckningen beror på många omständigheter:

Det skall finnas mat, naturligtvis. 

Och området kring boet skall inte störas.

Men i det här boet har allt gått vägen. 

En ca 7 veckor gammal unge kikar ut över bokanten.

Ringmärkaren, eller assistenten, klättrar upp till boet, som är på varierande höjd.

Just det här boet var på kanske 15 m höjd i en rätt så tät tall, så det ställer

klättrarens kunskap på prov.

Ungen läggs försiktigt i en stor ryggsäck och hissas sakta ner till marken.

Ungen vägs, vingarnas längd mäts och så noppas det några fjädrar för dna-analys, innan

den ringmärks.

Matti, som var vår guide och örnringmärkare sedan 1989, har ringmärkt nästan 200 kungsörns-

ungar så kungsörns-prinsessan här är i vana händer.

Den här ungen är ca 7 veckor gammal, man ser redan att de riktiga fjädrarna börjar växa ut genom 

babydunen och få sin "vuxna" färg. 

Även om örnen kommer att byta fjädrar både en och två och tre gånger innan den är

vuxen "på riktigt".

Hon (med stor sannolikhet) är redan rätt duktig på att försvara sig både med näbbar 

och klor. Men under själva ringmärkningen är hon lugn och riktigt örn-cool.

För att få ett grepp om hur stor en sjuveckors örnunge är så ställer lillungen

upp som måttstock. Han är väl ca 165 cm, så man får lite dimension på

det hela. 

Kungsörnen är lite mindre än havsörnen som vi ju har här i södra Finland, 

men båda har som vuxna dryga 2 m mellan vingspetsarna. 

Den här hade kanske 70 cm. Om ens det.

När ungen hissats tryggt upp tillbaka till sitt bo.

Mamma-örn cirklade högt, högt ovan om oss och kollade in vad vi

sysslade med.

I boet fanns inte mycket mer än lite rester av en hartass, så det var nog

dags för lite påfyllning i kylskåpet.

Vi drog vidare.

På de flesta träd hänger tofsar av skägg- eller tagellav vilket ger en

härlig känsla av urskog och en luft fri från föroreningar.

Jag är inte speciellt bra på lavar, men lavar som hänger är bra.

Det vet jag…!

Som jag sade var vägarna vi körde på inte speciellt  underhållna.

Och varför skulle de? När jag kollade på min gps så var det här 30 km

till närmaste större väg - åt alla väderstreck.

Ibland var vägarna minst sagt av det mer våta slaget...

…ibland var de rätt torra. 

De riktigt torra hade däremot så mycket uppstående stenar att 

körande på dem var helt jämförbart med en slalombana.

Har ingen bild på de vägarna - fullt upp med att koncentrera sig på

att inte skrapa upp botten på bilen, nämligen!

Men någonstans här tar vägen slut.

Bara att klä på sig gummistövlarna och traska iväg igen - till 

nästa bo.

Även det boet var bebott.

Den här gången var ungen betydligt yngre, bara ca tre veckor gammal.

Men kolla vilka klor man har! 

Även om greppet ännu är rätt så mjukt kan man bara föreställa sig

vilken kunglig jägare det skall bli av den här krabaten!

Här i äldre grabbens famn, han som i sista minuten lyckades få en

flygbiljett och hängde med på en urskogstur.

Den här ungen var just oct just gammal nog att ringmärkas.

Det är nämligen viktigt att benen är tjocka nog, så inte märkningarna 

åker av. Skulle ungen varit mindre skulle man fått återkomma lite senare.

Men nu fick även denna (förmodligen) prins en ring runt tassen.

Lite lurvig och tilltufsad i dundräkten kom även den lyckligt tillbaka

till boet. 

Första dagen började lida mot sitt slut, men när man nu en gång är i Lappland,

så kan man inte en vecka före midsommar direkt skylla på att ljuset tar slut, 

så ännu ett bo kollades, men det var obebott. 

Dags att söka sig till nattkvarter.

Även om det fanns förvånansvärt lite både mygg och andra kryp som har en

benägenhet att suga eller tugga på en eller annars bara förorsaka obekväma kliande

märken efter bett, så är det liksom inte precis breved en myr man skall slå läger,

även om det är fint...

Men så kom vi då fram till vårt övernattningsställe.

En liten sjö mitt i ingenting.

Om jag bara kunde förmedla den totala tystnaden och den nästan sakrala stämningen

 från denna ödemarkssjö!

(Inte undra på att lite tuvull också trivs här….hehehe…)

Sjön var så klar att precis allt speglade sig så man nästan inte visste vad

som var spegling och vad som var på riktigt.

Tänk att vi ändå har natur där det bara är att traska ut till sjön och 

fylla på sin vattenflaska…

…tänk!

Följande dag gav vi oss igen iväg för att leta efter örnbo nr 4.

Vädret var bättre än dagen innan, men men…

…boet vi skulle kolla in hade rasat.

Bara en hög av riskor på marken vittnade om årtionden av bobygg.

Var det vinterns snötyngd som hade fått boet att rasa? 

Eller blev det bara för stort?

Några färska tallkvistar i rishögen skvallrar om att det rasat senare.

Kungsörnen nämligen "dekorerar" sitt bo med färska kvistar.

Kvar i tallen finns bara en liten bråkdel av det som varit ett örnnäste. 

Kanske det ännu någon gång, något år, blir ett nytt bo…

…återstår att se.

Följaktligen ingen unge här…inte heller rester efter ägg, så 

här hade nog inte ens ruvningen kommit igång innan hela härligheten åkte i 

backen.

Så bara att dra vidare.

(bilen på bilden har inget med något att göra, den bara råkade köra före oss…)

När man kör omkring på skogsvägar, och vägen ovan är klassad 

som landsväg, så kommer det inte servicestationer emot så det 

stör. Alltså får man fylla på vattenkanistern där det är lämpligt.

Och precis som vi började längta efter lite kaffe (behövs vatten till det ja)

så kör vi över en bäck där det bara är att fylla på reservoarerna. 

Det här är nog lite livskvalitet det med. Inte sant?

Men visst har "vildmarkslivet" sina avigsidor också.

I alla fall om man försöker göra det lite bekvämt för sig och spara lite tid 

och därför tar sig fram med bil så långt som (o)möjligt.

(Och vandra bara någon km i stället för några tiotals kilometer…)

Då finns det en uppenbar risk om att det börjar säga psssssss….i däcken.

Och det gjorde det också.

Vägarna vi körde på är rena rama däckdödare! 

Det var lillungen som upptäckte att det pyste.

Och jodå, en nagelstor sten hade lyckats ha hål på däcket.

Bara att ta och byta ut. 

Och så var det bara att dra vidare igen!

Vägen eller "vägen" till det sista boet vi skulle kolla var lindrigt sagt stenig och 

gropig och möjligen okej för en traktor, men inte för fordon mindre än det.

Men det gick okej.

Långsamt kommer också fram - och med alla däcken hela dessutom!

Terrängen att vandra i var riktigt fin. 

Inga kärr att ta sig över, och inga istida stenrösen att bestiga heller.

Tyvärr var även det boet tomt, likaså örnparets "chambre séparée" ett stycke

ifrån. 

Så fem bon, två örnungar (och en massa km) på två dagar.

Dags att dra sig hemåt.

Lyckligt en fin erfarenhet rikare.

Säger då det!