ÅRETS ISLOSSNING

 


I år tog det fem dygn för isen att släppa taget över sjön. 
Det är ett rätt långsamt skådespel, men alldeles underbart att följa. 
Och så man har längtat! 

Efter vågor. 

Det började den nionde april med att pimpelfiskarnas borrhål började få
strålar, sprickor ut från hålen. Det är många som pimpelfiskar här under vintern 
så just den dagen såg sjön lite ut som om man strösslat ut små konstverk på isen. 

Följande dag hade isen helt bytt skepnad och var som en abstrakt målning med
mängder, mängde av grå och vita toner. 
Många sjöfåglar anländer. Vi har sångsvanar, måsar, knipor, änder, storskrakar och skäggdoppingparet
som jag i år har sett checka in stränderna. 



Den elfte april var en solig dag, om än ganska kall. Det hände inte så mycket 
med isen. Den var ganska lika som dagen förut, men den var blåare vilket i och
för sig hade den enkla orsaken att det var den blå himlen som speglade sig i isen. 
Vackert på sitt sätt. 


Den tolfte april började det blåsa vilket ledde till att vattnet tydligen på något sätt 
kom åt att röra på sig och äta isen underifrån för isen ändrade igen helt utseende
och blev nu som en prickig matta av små iskristaller. Fortfarande ett helt täcke av is över sjön, 
men man kunde liksom höra hur ispartiklarna blev mindre och mindre. 

Sedan i går hände det. Jag hade varit på dagen på ett fotouppdrag och när jag kom hem
så var halva sjön isfri. På sina ställen såg man ännu issörja som låg och guppade precis under
ytan i det nu befriade vattnet. Och på bilden uppe till höger ser man två fåglar om man tittar noga. 


Det är vårt skäggdoppingar. Glad att se dem här! 
De kommer med största sannolikhet att häcka på motsatta sidan av sjön. 
Där finns stränder med vass, vilket saknas på den sida av sjön som jag bor på. 
Men härligt att veta att de anlänt och att de verkar tycka att vår sjö
är en bra plats att lägga bo på. 

På tal om fåglar så har svenska YLE haft bästa slowTV i en veckas tid nu
där man kunnat följa med fågellivet i en liten myrsjö. 
Där har varit ett tranpar, ett sångsvanpar och en mängd andra sjöfåglar som anlänt. 
Tranparet till och med lade sitt första ägg. 

(inte helt säkert om länken funkar efter att sändningen tagit slut men chansar 
på att sätta den H Ä R ). 

Har själv suttit ett antal gånger i gömslen för att fota vilda djur 
och det är så rofyllt - som en retreat nästan - man kan inget annat än
vara tyst och vänta och se. Och det gör så gott för själen! 

Lite samma med att följa med en islossning. Det går inte undan där heller, men
det finns något otroligt vilsamt avstressande i att iaktta naturens små steg 
mot det vi alla längtar efter - sommaren! 

Och i väntan på den är det bara att njuta av våren, för strax är
färgerna här. Det fräscha, skira,  gröna. 

Och inte bara det grå som varit på ytan (heh) i detta inlägg 
men också varit det som dominerat de senaste månaderna. 

ÄNTLIGEN VARMA VINDAR


Äntligen ja! Vintern har varit oerhört lång i år. 
Idag när jag var ute på en liten lunchpromenad så var det 
så där på riktigt varm. Hade bara en tunn tröja och en tunn bommulsjacka
och det kändes för mycket. Kom hem och tänkte att jag skulle sätta mig på balkongen
för att jobba på ett projekt, men efter ett tag blev det nog för kallt där i skuggan så jag
fick snällt tassa in och fortsätta inomhus. 

Men ändå, där finns ett alldeles annorlunda löfte om vår nu. 
Inte som vårvinter utan vår.
Sjön är ännu istäckt, Facebook påminner mig om att för två år sedan
gav isen vika just idag. Dröjer nog ett tag innan det sker i år, 
men med dessa temperaturen upp mot + 15 °C så skall det väl gå undan. 


Under helgen hann jag fotografera en del grejer som skall med i 
kokboken. Har familjemedlemmar som inte hade något alls emot att
se till att det inte blev matsvinn...heh! 

Den stora fasadrenoveringen har börjat i vårt husbolag. Bytandet av värmesystem från
fjärrvärme till jordvärme är inne på slutrakan. Man kan lugnt säga att det händer och
sker en massa grejer runt dessa husknutar just nu. I morse fick vi nya "grannar" då
tre stora baracker radades upp intill vårt hus. Skönt att vi ändå bor i det hus som är
närmast sjön, så inga skrymmande grejer kan komma att skymma utsikten. 
Eller jo - huset kommer ju att få en huva över sig då de börjar med att förnya
taket, men för vårt hus del blir det först i sommar och lär ta ett halvår. 
Sommar och höst är inget problem för oss, vi kommer att dra till stugan
och bo där mer än vi brukar. 

Hösten fram till efter nyår kan bli lite märkligt, men det är nog bara att
bita ihop - det blir ju fint sedan! 

Det kommer nog att kännas främmande att inte kunna gå ut på balkongen 
- den skall ju också förnyas - 
redan nu känns det konstigt att inte skaffa sommarblommor dit. 
Det är liksom ingen idé för bara några veckor. 
Så pass snål är jag att satsar hellre de pengarna på nåt extra till stug-
trädgården. Har lite så där mentalt petat på ett vägg-växthus...

...nu väntar jag bara på att hinna åka ut till stugan och mäta höjden på den vägg 
som jag tycker det skulle passa så bra mot. 

SKOLSKJUTNING, SNÖYRA OCH TANKAR OM KYRKAN


 I går morse tog ett tolvårigt barn en pistol med sig till skolan och sköt mot sina klasskompisar. 
En av tre barn dog på platsen och två fördes svårt skadade till sjukhus. 
Efter det gick han ut ur skolan, fortfarande med pistolen i handen. Hotade några andra 
ungdomar på väg till en annan skola, men han sköt inte. Åt en förbipasserande hundrastare
hade han ropat något i stil med "Titta inte hitåt". 

Mindre än en timme efter att skotten avlossats blev han fastlagen av polisen. 
Det gick lugnt till och enligt polisen hade han ganska omgående erkänt dåden. 
Han är bara ett barn. Tolv år. 
Han hade blivit mobbad. 

Alla blir nog chockade över sådant här. Skolskjutningar lämnar ingen oberörd. 
Mindre uppmärksamhet i nyhetsmedia får dessvärre de barn och unga som 
på grund av mobbning, på grund av psykiskt illamående vänder sin
sorg, sin ilska och sin frustration mot sig själv i stället. 

Bara i min rätt så lilla bekantskapskrets har jag tre olika föräldrar som
förlorat sina barn genom självmord. Också där hade en del av bakomliggande
orsakerna varit mobbning och utanförskap. Också där blev det dödsoffer. 
Barn. Ungdomar. 

Det är bara så sorgligt. Jag saknar ord. 

*

I natt var det snöyra. När jag var barn så talade man om Marie-yra när det kom
en sådan här snöstorm i månadsskiftet mars/april. Trodde länge att det hade
med Marias namnsdag eller något sådant att göra, men det har tydligen en 
koppling till Marie bebådelsedag. 

Så oinsatt i de mindre kända kyrkliga dagarna är jag att jag 
måste kolla upp vad det var för en dag egentligen. 
Det var tydligen så att ärkeängel Gabriel kom och meddelade Maria att nu är det
så att du är liksom gravid. Lagom nio månader till jul är det också. 

Mitt förhållande till kyrkan är aningen ambivalent. Jag är inskriven i kyrkan för
att jag tycker det är viktigt att man förvarar det kulturarv som kyrkorna ändå är. 
Betalar alltså kyrkoskatt. Inte så att man renoverar en kyrka med just de slantarna, 
men så där som princip. Man kanske får en burk silverputs - vad vet jag? 
Tycker också om kristna traditioner. Jag menar de flesta högtider vi firar är ju
kristna traditioner. Dem vill jag ha kvar! 
Också psalmen Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar. 
För de flesta är det en vårsång bland alla andra. 
Som Idas sommarvisa, fast lite äldre. 

Men är jag kristen? 
Det är en filosofisk fråga som jag knådar på ibland. 
Och behövs kyrkan? Om där sitter fem kråkor på söndagsgudstjänsten?

Efter gårdagens skolskjutning öppnade kyrkorna sina dörrar och människor 
kom, sökte sig till något. Gemenskap? Stillhet? Trygghet? Bön?
Är det så att när det krisar så är steget till kyrkan trots allt inte så långt som man 
skulle tro? Är det ändå där man söker - och kanske finner - svar på existensiella
frågor som man annars inte hittar svar på? 

Man skriver ganska mycket om att i synnerhet unga män söker sig till kyrkan, 
funderar mer på trosfrågor. Man reflekterar kring vad det kan betyda och vad det beror på. 
Finns det ett behov att söka sig tillbaka till någon form av trygghet, något traditionellt?
Kanske till och med en längtan efter något konservativt? Kan det vara ett steg bakåt, eller
är det bara ett tecken på att man tröttnat på allt det ytliga som råder? 
Och vill ha något nytt? Och detta nya finns i tro? 

Kanske är det samhället som är i obalans? Vår ständiga strävan efter att 
bli bättre, snabbare, effektivare och det med allt mindre resurser. 
Borde man verkligen lyssna på det rop som kommer från skolorna? 
Det är för stora grupper, det finns för mycket annat som lärarnas tid
skall räcka till för än att lära och vara med barnen. Men ekar det för döva öron? 
Som så mycket annat? 

Sådant snurrar i mitt huvud denna kyliga, vintriga vårkväll. 

OM KOKBÖCKER


 G L A D   P Å S K  
till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland
bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 
en av påskens favoriter - pasha. 
Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 
Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 
jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara
varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka
fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -
Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade
kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 
härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 
"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 
"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som
jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 
Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 
Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med
i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett
verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 
Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 
kanske en eller ett par gånger i året. 
Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet
så där i stort i alla fall. 
Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...
... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 
för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med
marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en
påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 


OLIK KÄNSLA AV ENSAMHET


Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem
från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång
var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt! 

Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle
känna mig ensam. Det var nytt! 

Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt 
i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande! 
När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet
med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,
till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen. 
Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt. 

Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var
fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta 
mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen
inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall
jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst! 

Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls
på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då. 
Och framför allt så kände jag mig ensam. 
Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa. 
Det var bara kallt. Fuktigt och kallt. 

Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset. 
Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar. 

På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre. 
Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet? 
Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful. 
Jag hittar inte sågen, så jag går in. 

Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.
Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag
blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra? 

Blir rastlös och känner mig ensam. 
Sätter på radion och babblar i telefon. 

Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än. 

Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på
mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få
riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna
den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna? 

Kommer hem och gubben undrar; 
- Är du hemma redan? 

- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd. 

- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin.